Om att inte kunna älska sitt barn.....och om att finna sig själv

Detta är första gången jag ska försöka mig på att blogga på "riktigt".

Min tanke så här i början är att skriva ner precis det som kommer ur mitt huvud och ner till tangenterna, sedan är ju allt föränderligt. Bloggen kommer i huvudsak handla om att inte kunna älska mitt barn, och om konsekvenserna som det medfört i livet. Efter ca 6 månader i samtalsterapi, en dag i veckan (jag går fortfarande en dag i veckan), känner jag nu ett stort behov av att få skriva av mig, egentligen inte för att det nödvändigtvis ska vara offentligt utan mest bara få skriva av mig lite. Anledningen till att jag går ut och gör det på en offentlig blogg är för att jag själv sökt "hjälp" på nätet från pappor i liknande livssituationer men egentligen inte hittat speciellt mycket. Kanske detta kan vara till någon form av hjälp för andra, precis som Pelle Filipssons bok "Den vackraste gåvan" var för mig. Den boken var ett "startskott" inte bara för mina känslor för min dotter, utan även för så mycket andra insikter om mig själv och det liv jag dittills levt. Kommer nog under bloggandets gång beröra och ta upp tabubelagda ämnen, ämnen som VERKLIGEN inte skulle få vara tabubelagda. Ämnen som jag tror är otroligt viktiga att få upp till ytan, som inte skall sopas under mattan som om de inte finns. Eller som så många gör, slätar över det med att en person som känner si eller så är inte helt frisk, hur kan man göra det osv. Nej det kanske är så att vi inte är friska, vi som känner sådana här tabubelagda känslor.....MEN vad är definitionen på en frisk människa, och vem är egentligen helt frisk i så fall?

Denna blogg kommer som jag skrev ovan inte bara handla om om mina känslor till mitt barn, utan om konsekvenserna och det som hände efter att ha insett att jag inte älskar mitt barn. Om att inse att man levt närmare 40 år som en person man inte vill vara, insikten av det och hur jag hanterar en sådan "livskris". Om att möta och framförallt ta itu med sig själv och sitt inre.

Våren 2000 föddes min dotter som vi kan kalla Sara. Sara var konsekvensen av ett mycket omoget och ogenomtänkt handlande från min sida som jag kommit att ångra resten av mitt liv. Men är det något man lärt sig så är det att handlingar som man gjort ej går att få ogjorda. När jag fick beskedet att jag skulle bli pappa så rasade ett helt liv inom mig, utan att jag egentligen förstod det. Det skulle ta många många år innan jag förstod vidden av detta. Som den plikttrogna människa man är så stod man där och slog sig för bröstet och sa "Självklart ska jag ta ansvar för mina handlingar och kommande barn", det var ju så man skulle säga....eller???? Fast egentligen skrek röster inom mig i panik "Jag vill inte ha barn nu, och framförallt inte med denna kvinna". Men jag ville inte höra på dem och vad gör man......jo man slår bort alla sådana känslor och tankar och tar ansvar för sitt handlande. Jag vågade helt enkelt inte stå upp och säga vad jag egentligen tyckte och tänkte. "JAG VILL INTE HA BARN, JAG VILL INTE ATT DU FÖDER DETTA BARN!!!" Nix det sa man aldrig utan man lindade in saker och på ett litet oskyldigt sätt, och man sa det lite så där i förbifarten.....

Män har ju inte direkt något att säga till om i detta fallet, eller rättare sagt vi får ju givetvis säga vad vi vill, men är det någon som egentligen lyssnar på det, om det går mot den "normala normen"? Jag kände det inte så i alla fall, men å andra sidan kan jag ju inte veta helt säkert heller då jag inte på riktigt sa i från. Jag gjorde några tappra små försök att förklara att jag inte ville ha barn just nu, men ingen verkade vilja lyssnade på detta. Skulle "omvärlden" lyssnat om jag sa ifrån ordentligt? Jag vet inte, men jag tror faktiskt inte det. Vad det beträffade Mamman så hade hon bestämt sig för att behålla barnet trots att jag inte ville ha det. Att jag bara gjorde några "små tappra" försök är något jag senare kom att ångra otroligt mycket, eller rättare sagt att jag inte sa ifrån ordentligt var något jag kom att ångra senare i mitt liv......

Någonstans inom mig fanns ändå ett ganska stort hopp. Jag är ju inte den enda som som blir pappa ofrivilligt och det verkar ju gå bra för de andra. Tog kontakt med "Pappis" en organisation för pappor som har barn som de inte lever ihop med. Var där ett par gånger på studiebesök och såg alla "lyckliga" pappor med sina barn, så här i efterhand har jag ofta tänkt på om alla verkligen var så lyckliga? Kanske, kanske inte. Tanken om att jag inte skulle älska mitt barn fanns inte. Finns väl ingen "normal" människa som inte älskar sitt barn???

Tiden gick, och som den plikttrogna man jag var så följde jag med på ultraljud, föräldrargrupper m.m i den mån jag kunde. Jag och Mamman levde ju inte ihop. Under graviditeten träffade jag en annan kvinna som jag senare skulle leva i hop med i över 10 år. Det var här som de verkliga problemen startade. Problem som var så stora att jag och Maria som vi kan kalla den nya kvinnan för, började fundera på hur vi skulle gå till väga för att kunna fortsätta tillsammans. Det var problem av karaktären mordhot (både mot mig och Maria), hot om att jag aldrig skulle få träffa min dotter, ren smutskastning mot mig och trakasserier osv. Känner att jag inte vill gå in för mycket i detalj vad som skedde, men vi kan väl lugnt konstatera att det var en tid i helvetets gap och många förstörda och sömnlösa nätter. Så här i efterhand har jag förstått att det troligen var så att Mamman trodde och önskade kanske att barnet skulle föra oss tillsammans. Vilket inte någonsin varit aktuellt för mig, vilket jag också klargjort för henne. Här kom nog verkligeheten i kapp Mamman, och hon insåg nog att vi aldrig skulle bli ett par.

Tiden gick och allt bara förvärrades. Tankarna kring en flytt för mig och Maria började ta form. Vi hade börjat inse att en flytt till en annan stad kanske skulle kunna vara en lösning. En lösning som förhoppningsvis skulle ge oss lite andrum, och en viss form av ro. Timmar, dagar, veckor och månader satt vi och vägde för och emot, för vad en flytt skulle kunna innebära. Till slut insåg vi att det var nog det enda att göra. Det som jag tror var mest avgörande för mig var nog insikten av att jag alltid kunde vända tillbaka igen om det inte skulle fungera.

När jag berättade för Mamman om planerna på flytt, startade om än ett värre helvete, vilket jag kan förstå. Nu skulle jag ju dessutom flytta 30 mil ifrån mitt ännu ofödda barn.

Jag gick med på att gå på "Familjeterapi" tillsammans med Mamman. Jag har många gånger funderat på varför vi skulle gå på familjeterapi, vi var ju ingen familj och skulle ju så aldrig bli. Men jag gick med dit. Första gången vi var där och fick prata med vår familjerådgivare så kändes det faktiskt ganska bra. Jag fick berätta om hur jag kände det och varför jag gjort valet om att vilja flytta osv. Kände att jag faktiskt fick ett ganska bra bemötande med "rådgivaren". Vi diskuterade bla formerna kring hur det skulle se ut om jag flyttade, och till skillnad från Mamman så tyckte rådgivaren inte att det skulle behöva betyda ett sådant kaos utan att det mycket berodde på hur jag skulle kunna tänka mig umgänget osv med min då ofödda dotter. Att det skulle krävas en hel del uppoffringar från min sida, vilket jag och Maria hade diskuterat genom timtals och vi var helt överens om att det skulle vara mycket jobb. Hade ju absolut inga planer på att inte vilja träffa min dotter, och jag ville ju vara med så mycket jag bara kunde trots att vi skulle flytta 30 mil bort. Kände för första gången att någon (förutom Maria) verligen lyssnade på mig och försökte sätta sig in i min situation.

Andra gången vi gick dit så var det som att första mötet aldrig hade skett. Jag har ALDRIG känt mig så förödmjukad och nedvärderad som människa som under det mötet. Fanns inget jag sa som på något sätt kunde ursäkta att jag skulle svika och överge mitt barn. Spelade ingen roll att jag berättade (precis som vid första mötet) om att jag trodde att detta skulle bli den bästa lösningen utefter hur vår situation såg ut och hade blivit, även om det inte i normala fall är en bra lösning. Och det märkligaste av allt var att det var samma rådgivare som vid första tillfället!!??!! Något hade hänt och det kan man bara spekulera i, för sanningen kring det kommer nog aldrig fram.

Jag kommer inom kort fortsätt min berättelse...........

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar